Ejacobsson

Det finns en person som jag har kallat min bästa vän i flera år och nu kallar jag denne för vän. Denna personen ser inte mig som sin bästa vän längre, jag är inte den personen som hen vänder sig till när hen behöver prata och hen är inte den som jag vänder mig till när jag behöver en axel att gråta emot. Jag vänder mig till mamma eller till min pojkvän. Men vem vänder jag mig till när dom är borta?
Vem ska torka mina tårar och saga att allting är okej? Att allt kommer att ordna sig.

Hen var den som skyddade mig ifrån att ramla på vassa stenar och hen var den som hjälpte mig komma upp ifrån hopplöshetens avgrund. Nu får jag ta mig upp själv, jag får borsta av kläderna och ta ett par stapplande steg ut i världen, på egen hand.