Ejacobsson

Jag har aldrig varit den som har planerat och bestämt saker i förväg. Jag har alltid varit spontan, om någon kom och frågade mig om jag ville följa med någonstans så kunde jag släppa allt jag hade i händerna och bara dra. Men nu, sen jag skaffade pojkvän så vill jag ha allt planerat, just för att jag har planerat in tid för honom, för oss.

Ikväll var en sån kväll, jag och min pojkvän hade bestämt att vi skulle träffas efter han hade firat sin vän klart och jag visste om att det skulle bli ganska sent. Att jag skulle få sitta uppe länge och vänta, men det kan jag göra just för att jag vill vara med honom, jag mår som bäst när han är nära.

Men för ett tag sen skrev han att det blir nog för sent och att vi får ta det någon annan dag istället. Jag kan inte låta bli att bli besviken och få en klump i magen.

Jag har förväntningar, förväntningar som han inte ens vet om, som jag inte ens visste att jag hade från början.

 

Nu när jag ser tillbaka på mina tidigare förhållanden så tänker jag "Fan vilken jävla krävande och jobbig flickvän jag har varit, jag vill inte vara såhär med honom" Men det känns som om han tar för givet att han kan göra vad han vill utan att det påverkar mig. Allt han gör påverkar mig. Han får mig att känna som jag aldrig har gjort förut, svartsjuka är en känsla som jag aldrig har känt av innan, inte med någon annan. Rädsla, rädslan att förlora honom. Och ja, till och med kärlek. Det låter kanske som en klysha, men jag har nog aldrig varit kär innan, i alla fall inte så här. Ett virrvarr av känslor bubblar upp i mig när jag ser honom, när jag tänker på honom och jag hör på avstånd hur kyrkklockarna ringer långt bak i mitt huvud. Är det så det ska kännas?

4, snart 5 månader in i förhållandet och jag ränkar fortfarande. Denna underbara människa är en sådan person som jag skulle kunna spendera resten av mitt liv med. Lite tidigt att säga det kanske, men en person som får mig att må så jävla bra, som får mig att vakna med ett leende på läpparna varje dag och vakna varje morgon och vara tacksam över att jag har en så fin person i mitt liv.

Han vet saker som inte ens mina bästa vänner vet om, saker om mig. Jag ansåg att han måste få veta det för att förhållandet ska hålla. För att jag ska få ha kvar honom i mitt liv. Vi alla har våra skelett i garderoben, men hur många skelett klarar han av?

 

Just i denna skrivande stund så tänker jag på honom och hoppas att när jag går in till min telefon som ligger på min säng, inne i  mitt flickrum, så lyser telefonen med "SMS-Älskling<3" och när jag klickar på det lysande skärmen så ska det stå att han vill träffa mig ikväll ändå, även fast det är sent.

 

Jag älskar denna man så otroligt mycket och jag släpper aldrig taget om honom. Inte utan en kamp.